På allmän begäran: 7 sanningar

Efter ihärdiga påtryckningar presenterar jag nedan 7 sanningar om mig själv.

1. Jag är en generalist som är alldeles för intresserad av världen för att fastna för en enstaka grej och bli bäst i världen på bara det. Det ger att jag förmodligen aldrig kommer slå något världsrekord, men å andra sidan så...
   
2. Jag är lättlärd och begåvad (och ödmjuk) vilket gör att jag trots punkt 1 besitter ruggiga skills inom ett antal områden. Världsrekord i tiokamp kanske inte är otänkbart ändå.
   
3. Jag är stundtals ironisk mot min vilja och trots att jag kämpat med det i åratal blir jag inte av med det. Tips om bra rehab tas tacksamt emot.
   
4. Jag blir förbannad dagligen sedan jag inledde min pappaledighet. Så har det inte varit sen puberteten, men jag tror att jag hanterar det bättre idag än jag gjorde då.
   
5. Jag skulle förtvina och dö utan musik och skulle lätt vara blind hellre än döv. Fast jag är rätt förtjust i att se också.
   
6. Jag tycker att livet blir bättre och bättre, trots prunkande 30-årskris och insikten (som faktiskt inte fanns där för 10 år sen) att jag och alla jag älskar är dödliga redan idag.
   
7. Jag har på knackig spanska förklarat för en andalusisk apotekare att "min pappas huvud är fullt av slem. Och blod!"

Jaha, där har vi de 7 mest relevanta sanningarna om mig.
Jag passar utmaningen om 7 sanningar vidare till de flitiga dagboksförfattarna på delodo.com.

Regler:

• Länka till den som utmanat dig.
• Berätta sju sanningar om dig själv.
• Utmana sju personer (sex för min del...).
• Lämna ett meddelande till dem du utmanar: Försten att anta utmaningen vinner en helkväll på GM, on me.

Dag 28: Brödrost?

Junior har den senaste månaden till och från roat sig med eject-knappen på dvdspelaren i vardagsrummet. Ibland med nån stackars skiva, ibland utan. Idag stoppade han in en skiva av polarbröds nyckelhålsmärkta "Polarpärlan fullkorn" och pressade in så långt det gick.

Trots att det ligger kvar en del smulor därinne fortfarande verkar spelaren ha överlevt. Men vad händer om den blir för varm en dag, och förvandlas till en brödrost? I sammanhanget kan för övrigt nämnas att Junior för någon vecka sedan hade sönder cd-spelaren. What's next?

Förmodligen datorn. Den står sedan igår kväll på det nya fina skrivbordet i vardagsrummet, och Junior har spenderat större delen av den tid han varit hemma idag med att klättra upp på stolen framför och sen trycka på alla knappar han kommer åt, alternativt bita i dosan från banken.

Planen tycks vara att totalt utplåna all hem-elektronik. I morgon får jag förklara för honom att hem-elektronik är det finaste och viktigaste människan har.

Dag 27: Dödsföraktande föräldrar

Larmet gick på öppna förskolan idag. Det tjöt så att det gjorde ont i öronen, på riktigt, och folk reagerade på det sätt som folk alltid gör: med lågmäld diskussion. Ingen ens funderar på att resa sig ur stolen, ta en klase ungar under armen, vråla "kvinnor och barn först" för full hals och sedan slänga sig ut genom nödutgången.

Vi fick också rätt, när det som alltid visade sig handla om någon som glömt larma av innan de öppnade en dörr. Ingen brann upp den här gången således.

Smiskade upp det nya skrivbordet ikväll, snabbt och lätt med hjälp av den nyligen införskaffade skruvdragaren från IKEA, som är liten, rosa och söt. Ny skön arbetsplats = ny skön datorplats, och här sitter jag nu mitt i natten trots att jag höll på att svimma av trötthet tidigare idag...

Nu ska här sovas.

Dag 26: Endast pappa är vaken

Söndag. Väcktes klockan 4 i morse. Lyckades ligga kvar i sängen och förhandla med Junior i en knapp timme men utgången var given på förhand. Det var kallt att gå upp. Nu sover han igen, efter lite välling-och-vagn-över-tröskeln-metoden. Jag däremot sover inte igen, utan sitter vaken och stirrar.

I veckan som gått har jag bland annat trotsat blängande idioter som tittar snett på mig och Junior för att han får krypa runt som han vill inne på stora shoppingcentrets skitiga golv. Jag vet ju att en äkta latte-pappa är stolt över att inte låta sitt barn komma upp ur vagnen mer än en timme om dagen, och då enbart på platser som är skyltade för ändamålet, typ lekplatser eller skötrum. Själv känner jag att jag trots allt vill ha ett barn som är på gott humör, och har hyftsat normal motorik, hur gott och trevligt det än är med fika. Skitig blir han i vilket fall.

Som väl är hade jag åter placerat Junior i vagnen och flanerade runt och såg föredömligt busy och blase ut när han plötsligt stod framför mig: Martin Stenmark! Jag tyckte nästan att jag såg honom blinka uppskattande åt mig och mitt världsvana grepp om barnvagnen, och jag seglade vidare med vinden i ryggen resten av dagen.

Fick en dryg halvtimme på löpbandet i veckan, och jag kände mig nästan som en hel, vuxen individ en stund där faktiskt. Svettig också, mind you.

Två öppna förskolebesök han vi med, ett i betongen och ett i svindyra lyxvilla-med-sjöutsikt-området. Betongen avgick oväntat med segern den här gången, trots att lyxförskolan erbjöd nybakade bullar till de spröjsade fönstren och märkeskläderna.

Helgen skulle ha spenderats med Juniors farmor och farfar (aka mina föräldrar) men det var deras tur att bli vinterkräksjuka nu, så vi hamnade hemma hos Gamla goa vännen istället. Inte så pjåkigt!

Idag ska vi förhoppningsvis till IKEA, för att sedan ligga på golvet och svära i timmar.

Dag 13 osv: Multipel simultan kräksjuka

Inne på dag 20 idag, men här kommer en recap av förra veckan:

Så hände äntligen det som alla småbarnsföräldrar väntar på: Både pappa å mamma hänger samtidigt över toan, kräks och vill dö. Junior hade den goda smaken att stå över, vilket visserligen ledde till att han var lika pigg och stimulanskrävande som alltid, men alternativet hade ju varit ännu värre. Två bleka föräldrar härdade ut rätt bra.

Efter att sjukdomen betvingats blev det besök på museum, där Junior konstaterade att så länge det finns en Lego-hörna får museet i övrigt handla om vad det vill. Jag kan bara hålla med. Mitt hjärta fylldes med stolthet när han kröp fram till ett podium, slängde iväg skylten "Var vänlig beträd ej podiet" och klättrade upp. Civil olydnad i sin naturliga råhet är vackert att beskåda.

Inga större framsteg med det faktiska gåendet annars. Junior verkar inte ha några vidare ambitioner att utveckla den färdigheten ytterligare, så det blir väl upp till mig att få ordning på det hela. Jag funderar på att ordna en workshop med en eller två av hans kompisar som redan glatt springer runt, det gör nog susen.

Dag 9: Payback

Junior verkar ha genomskådat min plan att glida genom "ledigheten" med minimal ansträngning och minimalt fader/son-umgänge. Den sluga lilla gossen använder sitt främsta vapen, febern, för att tvinga mig ställa in mina sociala aktiviteter och helt fokusera på honom.

Well played, Junior.

Dag 8: Han går!

Plötsligt händer det. Junior reser sig upp från sin mors knä, spänner blicken i mig, som sitter på golvet en och en halv meter bort, och tar några bestämda kliv rakt in i min famn!

Jag har inget mer att säga.

:)